En liten dikt om Nösund, skriven under ett besök hos Brita Norberg 6-9 augusti 2013, och successivt utbyggd under september månad. Dikten speglar både nutid och dåtid.

Nösund ”i mitt hjärta
låt mig besjunga dig nu”,
du givit mig glädje och smärta
min livslånga kärlek är du!

Högt uppe på berget hos Brita
dit kommer man gärna som gäst
tar plats på altan för att titta
på utsikten – den är ju bäst!

Skimrande vågor i gassande sol
över Tångesunds vatten med färg av viol,
och när månen går upp över Lyrösund
då skapas en gudabenådad stund.
Mareld som glimmar i djupa vatten,
alstrar silvergrönt glitter, ett trolskt sceneri
i den mörka augustinatten,
det är som vore det ren magi.
Och när dagen så sakta går över i kväll
ser man tusende stjärnor tändas på himmelens päll.

Här på kusten kan man följa vädrets makter allra bäst,
när regnet kommer är det nästan alltid från sydväst,
långt därute över havet, ända bort vid horisontens rand
kan man se ett grådis närma sig och växa till sig litet grand,
det kommer närmre, blir allt tätare och större, och till slut
har landskapets konturer helt och hållet suddats ut.
Allt är insvept i ett regngrått dis,
det duggar tätt i mjuka droppar
eller vräker ner i skurar, litervis,
tills det stillnar, och man åter ser vid horisontens rand
en strimma utav ljus, som sakta växer till sig litet grand.
Till sist har vädret klarnat upp, och solens strålar
nu landskapet i nya fräscha färger målar.
Våta klippor utav fukt och vatten blänker
och växtligheten liksom sträcker på sig,
andas in den vederkvickelse som regnet skänker.

”Djupa badhusets” vatten simmar jag gärna i,
jag kan höra skriken och skratten när någon ny plumsar i.
De finns i mitt hjärta, mitt minne och sinne,
och sjunger en underbar, glad melodi.

Och så några minnesbilder från 1950-talet:

Vi hoppar och dyker från ”storan, ”lillan” och ” mellan,”
fantastiska svanhopp blir det ju sällan.
Men livsglädjen blomstrar och solen den skiner
vi låtsas ibland att vi är som delfiner.
Rulle Busk längst ut på högsta trampolin
rak i ryggen, koncentrerad min.
Det är inte läge att bli förskräckt,
baklängesvolten , den sitter perfekt.
Spänstig och välbyggd, sex decennier ung,
utför han hoppet bakåt med schvung,
idag är han simhoppens kung.
Men Greta till sin klippa går
mönstrad klut omkring sitt hår.

Plötsligt blir det ett väldigt ståhej,
alla får bråttom att resa sig
upp på fötter och stå i givakt.
Vem är det som kommer? Jo, GENERALEN!!
Det nigs och det bockas och bugas i takt.
Han höjer sin hand till svar och säger
att här skall vi inte stå på parad,
här skall vi njuta av sol och bad.
Leendet leker i anletsdragen,
det värmer oss och förgyller dagen.

Tant Ingrid är som vanligt på plats
jag kan se att hon samlar sig, liksom tar sats
för att få prata bort en stund,
om Örjan, om Håkan, om Treu deras hund,
om mjölk-kön hos Tärnbergs, om ditten och datten.
Orden kommer i stillsamt flöde, likt bäckens vatten,
som banar sig väg genom diken och porlar,
vi pratar, de andra omkring oss, de sorlar.
Elisabeth ligger på mage, hon solar och lyssnar,
och farbror Hans som gärna med kameran pysslar,
han tar då och då några fotografier
av badlivets olika scenerier.

En gång varje sommar vi badar i mareldens skimmer
sällsamma känslor man då förnimmer.
När man simmar i mörker, i vatten
som liknar ett silvrigt och vattrat siden,
en rysning av vällust då går genom själen och kroppen ,
och livskänslan stegras tills den når toppen.
man glömmer helt bort både rummet och tiden.
Det är ju så att man tror att man drömmer,
att bada i mareld är något man aldrig någonsin glömmer.
Se’n bjuder oss Norbergs på toddy i sena kvällen,
brasan värmer så skönt, där den sprakar på hällen.

I Mollösund torkas långa bland skjulen,
det skall ju bli lutfisk, att ätas till julen.
Sydvästen bär med sig dess typiska doft
tänk att lutfisk, trots denna odör, kan smaka så gott.

Ibland hörs en basröst mullra på kökstrappen vår
Björholmens Allan är ute och går,
i hans korg finns det både makrill och spätter.
”Sa frua ha någon fisk idag?
Ho’ får allt se te’ så magen blir mätter!”
Fisken är pinfärsk den lever och sprätter,
men rensad blir den, stekt och panerad,
med dill och citronklyftor rikt dekorerad.
Med färskpotatis därtill och med skirat smör
är spättan tillredd precis som sig bör.
Vi äter den långsamt, med välbehag
den bästa av måltider, uti sitt slag.
Jag kunde nog äta det här, varje dag!
Spättan kan också kokas i vatten med salt,
och litet dillkronor i, det är allt.
Och när såsen sedan ska lagas till,
tar man spadet plus grädde och massor av dill.
Man äter stora portioner, ja flera,
det smakar så gott, man vill bara ha mera.

Makrillen gör vi filéer av,
tillreder dem se’n – vi vet hur man gör –
med dill och citron, och steker i massor med smör,
de blir ju så goda, har smaken av hav.

Vi stretar uppför Arekullens branta sida
för att få skåda vyer, vackra, vida.
Och när man står längst upp på Arekullens krön,
då ser man både Måseskär och Käringön.
Säg mig den utsikt som är lika skön
som denna över västerhavets blåa yta!
Man tittar, njuter när man lyssnar till
det välbekanta dunket från en fiskeskuta

Fredrik i sin trädgård mår,
rensar, krattar, ansar, sår.
I den ljusa sommarnatten
prunkar blommorna uti rabatten.
Prästkragar vita, rosor så röda
ringblommor, krasse, färgerna glöda.
I gräsmattan är ”Armeria elongata” på drift,
på svenska kallas den visst för trift.
Mandelblom ser man, och styvmorsviol,
den lilla vackra ”Viola tricolor”.
Fredrik han har gröna händer.
oss till glädje detta länder,
där han i sin trädgård går
blommar marken i hans spår.

Midsommarafton firas på Åbergs äng,
det är mestadels sol, men ibland är det regn.
Midsommarstången står där, lövad och grann,
och alla så dansar vi med varann,
och alla så stampar vi taktfast med klacken
till ” Skära, skära havre”, ”Uppå Källabacken”,
och ”Jungfrun hon går i ringen med röda gullband”
hon fäster det så kring den utvaldes hand.
”Små grodorna” de hoppar och de skuttar och de dansar,
och alla viftar de med sina minimala svansar.

Varje onsdag är det dans i Sjöstuge-lokalen
det är många som vill svänga om och fröjdas uti salen.
Av dragspel och gitarr består musiken,
och den är mycket omtyckt bland publiken,
den passar ju så bra på kusten utav Orust-landet,
och alla som är där tycks gilla bandet.
”Jag sänder en bukett med röda rosor,och vi skiljas utan något agg.”
Smäktande han sjunger, Allan med gitarren,
och hans stämma har precis den rätta darren.

Håkan och Lars är våra två kavaljerer
de för, som sig bör, och vad mer är:
De dansar ju så väldigt bra, de båda
att man gärna foxtrotten med dem vill tråda,
eller kanske en schottis, en gungande vals,
det har vi inget emot – inte alls.

Ibland får vi segla med Karin och Gustav i deras koster,
”Navigare necesse est”, ja, det är ett måste.
Gustav har hela tiden kikar’n för händer,
för att se vad som sker på klippor och stränder.
Den vita kepsen är på plats,
nog har väl den sett bättre dagar
men till sjöss, där gäller inte modets lagar.
Ofta går färden till Kälkerön,
eller också så går den till Hallsbäck på Tjörn,
där strandängarna är så härligt gröna,
och baden vidunderligt sköna.
Till mellanmål mumsar vi Karins bullar och ” kaker”
som kittlar gommen med härliga smaker.
Hemfärden går utmed Lyrön och se’n Tångesund,
där blir det ofta bleke en stund.
Seglen är slaka, vi står nästan still,
vi hinner nog med att dra upp litet makrill,
ty det dröjer ännu innan vi lägger till.

En gång varje julimånad är det fest i byn
i blågult vajar flaggorna mot skyn.
När sommar’n står i fagert flor
till Nösundsspelen kommer alla Nösundsbor
de infödda såväl som alla sommargäster
som denna tid är där på sin semester.
Men också mänskor ifrån andra ställen
på Orust, och de stannar in i sena kvällen.

På förmiddagen tävlar vi i simning och i simhopp
då gäller det att starkt och modigt ställa opp
och tävla för sitt lag så gott man kan
och inte hänga läpp för att man inte vann.
Vi simmar ikapp från Lyröns strand till ” djupa”,
följebåtar har vi, ifall någon skulle stupa
på denna sträcka som är ganska lång,
inte alla kommer fram på samma gång.
Vinnaren belönas med en hemmagjord medalj
fighting spirit utslag ger i förmidda’ns batalj.

Simhopp följer, alla gör sitt bästa
för att konkurrera ut sin nästa.
Det är ej EM-klass, men näst intill
när vinnaren belönas för sitt tyska hopp
i pikens sammanhållna stil.
Rulle Busk agerar domare, enväldig sådan
och han kan konsten han att hålla låda,
humor och tillika pondus präglar starkt hans svada
när han pratar, skämtar, då blir alla glada.
Det vete faktiskt katten hur han gör,
men faktum är att alla blir på gott humör.

När slut är förmiddagens even(e)mang
då drar sig alla sakta bort till  Nösunds ” pang”.
Märta Hedén är nog en driftig kvinna,
ty hon är pensionatets ägarinna,
ett trähus, brunt med vita knutar,
att vistas där ett slag gör tiden njutbar.
Upplåtit tomten har hon generöst
till lek och spel och andra muntrationer,
på gräset ringdansen begås till ystra dragspelstoner
och kön av barn till fiskdammen, den ordnas väl,
av överstinnan - den charmanta fru Egnell.

På eftermidda’n är det underhållning uti Sjöstuge-lokalen
för en förväntansfull publik som sitter bänkad uti  salen.
Det bjuds bland annat på en frågesport,
som lektor Anton Fägersten, en vitter man
nu leder med en myndig stämma,
och testar oss på vad vi kan och inte kan.
Att lagen inte alltid svaren vet,
det är förstås en annan femma,
som väcker mycken munterhet.
”Hur många fönster finns det nu,
på Tärnbergs hus, mot vägen?”

Att svaren inte kommer på direkten
det gör nog en och annan smått förlägen.
Till sist så enas man i ena laget om
att fönstren till sitt antal nog är sex.
Dock måste erkännas att denna fråga
den gjorde mer än en perplex!

Se’n bjuder ”lilla gänget” på teater
som innehåller både dramatik och andra saker,
som eldig kärlek, girighet och djärva dater.
En ilsken tjur ju ingår uti pjäsens rekvisita,
byggd av Fredrik, grant bemålad utav Lisbeth,
och aldrig förr har man ett sådant odjur sett.
Den snikne friaren, han passar på att smita,
han visar därmed att på honom kan man inte lita,
och tjuren, detta vilddjur, får i gräset bita.
Men Carmencita får sin matador till slut,
när alla missförstånd har klarats ut.

Som avslutning på dagen blir det dans i Sjöstuge-lokalen
med massor utav folk som trängs i stora salen.
Orkestern är förstärkt med trummor och trumpet,
av det blir sköna rytmer, gung och sväng, som alla vet.
Det gillas också av publiken
som dansar utav hjärtans lust och njuter av musiken.

”Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer”
jag konstaterar, när jag nu tillbaka ser,
att denna plats och dessa dagar, somrar,
mig många, många goda minnen ger.

Det finns ingen plats på jorden
som väcker de känslor du gör,
av glädje, av längtan, av liv,
av sommar och minnen i ljus kulör.
Men nu så tryter mig orden,
och därför slutar jag nu.
Nösund, oh Nösund, oh Nösund
min livslånga kärlek är du!


Monica Åberg Johansson

2013-08-09 – 2013-10-09